Slereboåns dalgång omfamnas av en hundraårig granskog med ännu äldre tallar som tronar majestätiskt längs sluttningarna. Vid Svedjan, västerut, öppnar en lövskogsomringad åker upp sig som en kontrast barrträden.

Denna skogs har en rik flora med inslag av hassel, blåsippa, knärot och skavfräken. I skogens tysta skuggor, avtäcks också naturens mer sällsynta mångfald.

Här tronar den enastående skogskovallen med sina djupt gula blommor, kortare än de blekgula blommorna på ängskovallen. Skogskovallen är en kalkälskande skönhet som trivs längs sluttningarna ner mot ån.

Plattlummern är en sällsynt företeelse som kan hittas här, nära den östligaste av hålvägarna. Dessa lummerväxter sprider sin skönhet med hjälp av sporer, också kallade nikt. Förr användes detta pulver till barnpuder och som antiklumpmedel i pillerburkar. Alla lummerväxter är nu fridlysta, en värdefull skatt som måste bevaras.

Mattlummern, som kan bli upp till en meter lång, kryper längs marken i gläntor och längs gamla stigar med sina långa revor, prydda av upprätta skott med mjuka och tätsittande blad. En gång i tiden flätade man mattor av dessa revor, vilket gav växten dess namn. Mattlummern har också varit en omtyckt prydnadsväxt under julen, där den har spridit sitt gröna flor och skönhet.

Gullpudran älskar fuktig mark och frodas gärna vid bäckar och källor. Den blommar tidigt och dess blommor kan fungera som en subtil ledtråd, en växt som visar att här kan en brunn vara dold under marken. Detta visste tydligen August Strindberg, som i ett av sina verk har noterat: "Där gullpudran växer, finns det vatten."

Naturen i Slereboåns dalgång är fylld av sådana små skatter och hemligheter, redo att avslöja sig för de som tar sig tid att utforska den.

Foto: Pelle Dalberg