På bilden ovan framträder Familjen på Svedjan: Alfred Olofsson, hans son Karl och hustrun Kristina Nilsdotter. (Bilden är ett arv från Hildur Ahlberg).

Svedjan låg bara ett stenkast öster om det majestätiska Sveafallet i Gäddevadsbäcken, strax innan den mynnar ut i Slereboån. Tragiskt nog ödelades torpet av en eldsvåda som härjade någon gång mellan ären 1938-1940. En sten hittades i husgrunden med årtalet 1820 målat med rödfärg, möjligen det år då huset byggdes.

Här, i Svedjan, levde Alfred Olofsson, kallad "Sve'en" efter torpet (1850-1931), tillsammans med Kristina Nilsdotter från Hålanda (1855-1943) och deras son Karl (1893-1971).

Alfred försörjde familjen genom att köpa upp små kalvar och höns, slakta dem och sälja vidare, antagligen till uppköpare från Göteborg. För okända presenterade han sig som "Kalveslaktare Blomskog," men för ortsbefolkningen var han helt enkelt "Sve'en." Hans metoder var direkt, han slaktade hönsen genom att hålla dem fast mellan sina knän och skära av dem halsen med en yxa.

Historierna om Sve'en går djupare än hans yrkesval. Han var inte känd för sin mildhet; han plågade både sin hustru och sin funktionsnedsatta son. En gång jagade han sin hustru med en farlig föremål i handen, hotande med våld. Det var då en granne skrek till henne: "Spring krokigt! Spring krokigt!" Ett gripande vittnesmål från Birger Casselmo som berättar om den tid som en gång var. Efter Alfreds bortgång och sonens inläggning för vård, var Kristina den sista som levde i huset.

Så, när du beträder torpgrunden från Svedjan längs Slereboåns dalgång, låt tankarna vandra genom tidens dunkla skogar och fördjupa dig i berättelsen om en plats där både glädje och sorg, hopp och tragedi har sina rötter. Det är en plats som väcker frågor och bjuder in dig att utforska historiens gång genom människors komplexa livsöden.