Oskar hade sina rötter i Göteborg. Ungdomsåren präglades av hårda arbetsdagar som stuvare i Göteborgs hamn, där han tjänade en ansenlig förmögenhet. Tyvärr gick den största delen av hans inkomst upp i rök, bokstavligen, då pengarna försvann i brännvinsdimman. Ibland assisterade han i faderns affärsverksamhet, men de svåra tiderna i Göteborg tvingade Oskar att söka nya horisonter. Först landade han i Skår övre och sedan, på 1920-talet, i Risveden.

Ångertuvan, det respektingivande berget, fick en trogen beskyddare i Oskar Wennerholm. Tillsammans med Ingvar Sjöö, Helge Andersson från Färdsle och Lill-Ivar Karlsson från Blinneberg, bildade de sällskapet "Ångertuvans Wänner" med ett nobelt uppdrag: att värna om Ångertuvan och hylla dess skönhet med ceremoniella ritualer. Oskar blev snabbt känd som "Skogarnas konung."

Med lite hjälp byggde Oskar sin lilla stuga, som han bodde i fram till 1957. Stugan bestod av ett enkelt kök utan isolering och ett vinterbonat rum, där en järnspis var hjärtat av hans vardag. Vidare byggde han ett hönshus och en jordkällare, där han lagrade potatis och grönsaker som han odlat med omsorg.

Men som alla episka berättelser har även denna ett sorgligt kapitel. Oskar spenderade sina sista dagar på Skepplanda ålderdomshem, och hans älskade hem såldes på auktion för att rivas. Trots hans hårda arbete och outtröttliga försörjningskamp, var han välkänd i bygden. Då och då begav han sig ut för att sälja björkris-kvastar och vispar, alltid i sällskap med sin trogna hund Jeppe. Under sommaren plockade han bär och svamp, och vid jul samlade han mattlummer och granris, som han sålde till torgfararna. En del av visparna skapade han av resterna som blev kvar efter att kaninerna, som han utfodrade med enris, hade gnagt barken från kvistarna. Som han brukade säga, "kaninerna gör halva jobbet."

Oskar hade inte bara arbetsnävar, utan också en trollbinande röst. Han hade en gång varit körsångare på Stora teatern i Göteborg och bjöds ibland in att underhålla på bondkalas i bygden. Hans sångrepertoar inkluderade inga enlka sånger, utan snarare arior från operor som "Glada änkan" och "Sköna Helena."

Så finns Oskar Wennerholms minne kvar i dessa marker, en legend vars livsberättelse utgör en oslipad pärla i Slereboåns dalgångs rika historia.