I närheten av det ålderdomliga Båtsmanstorpet Koljas avslöjar en gömd skatt sig för den uppmärksamme besökaren – en uråldrig plats där människor en gång i tiden framställde tjära.

Blicka ner på den gamla tjärstenen, en plats som vittnar om århundradens arbete och hantverk. I stenen, som ligger platt mot marken, finner du en inristad ring som en gång passade perfekt runt den gryta som användes för tjärbränningen. Stenhällar vid sidorna hjälpte till att upprätthålla en intensiv hetta i processen.

För länge sedan var det vanligt att producera tjära i småskala genom att använda en enkel metod. En jämn stenhäll, vars yta lutade försiktigt, användes som bas. En ränna skapades från mitten av hällen till dess kant, likt nervtrådarna på ett löv, för att leda tjäran.

En massiv gjutjärnsgryta fylldes med finhackat tjärved och vändes sedan upp och ned över hällen, med rännans ände exakt under grytan. Leran applicerades runt grytans kanter för att förhindra att veden i grytan antändes. Den utskurna rännan på hällen täcktes av en platt sten, och även denna tätades med lera. Större stenar placerades runt hällens kant, vilket bildade en ugnslignande struktur runt grytan.

Sedan tände man eld i det utrymme som omgav grytan, och värmen fick tjärveden i grytan att smälta. Efter en tid började den flytande tjäran sakta rinna ner genom rännan och samlades upp i ett kärl nedanför. Denna metod för att framställa tjära var vanlig i södra Sverige och Värmland under 1800-talet och ända in på 1900-talet.

På Skogstorp Ekliden fortsatte denna tradition ända fram till 1910-talet. Där användes tjäran inte bara för att täta båtar eller byggnader, utan även som en medicin. När korna blev sjuka och mjölken eller smöret fick en besk smak, blev tjäran lösningen. Sillhuvuden doppades i tjära och gavs till korna, som snabbt återfick sin hälsa, och mjölken blev återigen ljuvlig. Till och med när korna tappade hår och fick fläckar användes tjära – applicerad noggrant med en pinne.

Råvaran som användes i tjärbränningen var kådrik tallved. Gamla tallstubbar bröts upp och hackades till småbitar. Även torra tallar som hade angripits av törskatesvamp och hade tjärinslag i trädet användes. Till och med de liggande stammarna med tjärslag utnyttjades till detta ändamål.

Så, när du vandrar längs Slereboåns dalgång och stannar vid den gamla tjärstenen, låt fantasin ta dig tillbaka i tiden då människor här skapade tjära som både tjänade som en viktig resurs och en botemedel för naturens gåtor. Det är en plats där historien smälter samman med naturens skönhet och där varje sten bär på en berättelse om överlevnad och hantverksskicklighet.

Foto: Pelle Dalberg